Vattuskräck hos hästar

Måhända är vattuskräck för de allra flesta mer känt som rabies. En sjukdom som sprider skräck vid blotta tanken – vilket det minst sagt också finns fog för. Vattuskräck hos hästar är i princip alltid dödlig. Men hur visar sig egentligen vattuskräck och finns det vaccin att tillgå för din häst? Läs mer om vattuskräck hos hästar och hur vanligt (eller mindre vanligt) förekommande det faktiskt är.

Hur smittar och visar sig vattuskräck? – Hästens symptom

Rabies är ett virus i det centrala nervsystemet som även kan drabba människor. Oftast smittas det via bett och förs via saliv in i blodet på ett område med skadad hud. Den mer ålderdomliga termen “vattuskräck” stammar från att de som insjuknade fick problem att svälja trots en väldig törst. Sverige, tillsammans med Norge, Irland och Storbritannien, är i dagsläget de enda länderna i en europeisk kontext som anses vara helt rabiesfria.  

Bakom att en häst drabbas av vattuskräck ligger ofta deras stora nyfikenhet. Travar de fram till ett sjukt djur och blir bitna är det fara på färde. Symptomen på vattuskräck hos en häst inkluderar: 

• Feber och en stegrande irritation. 
• Hästen kan få kolik. 
• Ett allmänt förändrat beteende – hästen kan visa tecken på aggressivitet, överkänslighet och vinglighet. 
• Muskelkramper, spasmer och förlamning – vilka tyvärr är de allra sista symptomen innan hästen avlider.

Om en häst blivit smittad av vattuskräck försöker den förmodligen att bita intensivt på det infekterade bettet. Vid stället för bettet syns en inflammatorisk reaktion. En häst med vattuskräck kan uppvisa symptom som påminner om symptomen vid stelkramp. 

Vad innebär vattuskräck hos hästar?

Kort och gott är vattuskräck hos en häst lika med sista anhalten. Sjukdomen är obotlig och går alltså inte att behandla, däremot finns vaccin. Inkubationstiden – så lång tid det tar från smittotillfället till dess att symptom uppvisas – kan variera mellan tre veckor till tre månader. Det är med andra ord ett relativt långt spann. Förloppets hastighet för en häst med vattuskräck beror oftast på hur nära bettet hamnat det centrala nervsystemet.  

Misstänks vattuskräck hos en häst ska djuret i fråga utan fördröjning isoleras och salivprov skickas till viruslaboratorium. Hästen är vad kallas för en “tyst smittbärare” av vattuskräck. Det innebär att hästen förmodligen inte för sjukdomen vidare eftersom bitande vanligtvis inte ingår i hästens beteendemönster. 

Hur undviker man vattuskräck hos hästar?

Som tidigare nämnt finns inte vattuskräck (rabies) längre i Sverige och varken hästar eller människor är därför i farozonen. Sjukdomen utrotades redan i slutet av 1800-talet i vårt avlånga land. Det är orsaken till varför resande hundar måste vara vaccinerade mot rabies.  

Som sjukdom omfattas vattuskräck av epizootilagen. Epizootisjukdomar är allvarligt smittande djursjukdomar som kan “utgöra ett hot mot människors eller djurs hälsa, eller få stora ekonomiska konsekvenser”, enligt Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA). Enligt samma källa är det sålunda av yttersta vikt att dessa sjukdomar upptäcks oerhört snabbt, både i bekämpningssyfte och för att sätta stopp för smittspridning.

För att skydda din häst mot vattuskräck är det viktigt att vara på sin vakt. Undvik därför till varje pris kontakt med djur utomlands. I fattigare länder figurerar sjukdomen mer frekvent och i synnerhet tvättbjörnar, fladdermöss, räv och skunk är kända smittbärare. För att undvika vattuskräck hos hästar är ökad försiktighet efter en visit utanför landets gränser således a och o. 

Hur vanligt förekommande är vattuskräck?

I vårt grannland Finland har två fall av rabies hos djur konstaterats sedan 1989. Det gällde dels en häst med vattuskräck (av estnisk härkomst) år 2003 och en hundvalp från Indien 2007. Rabies förekommer även i några länder i Östeuropa. För att förhindra spridningen av vattuskräck till bland annat hästar sprids årligen ett betesvaccin ut i Finland vid gränsen österifrån. Utanför Europa finns rabies främst i Afrika och Asien. Är vattuskräck hos en häst ett faktum ska fallet omedelbart rapporteras till statsepizootolog, länsveterinär eller till Jordbruksverket.